De viktigaste av de lagar som tillämpas på en enskild arbetstagares anställningsförhållande är arbetsavtalslagen, arbetstidslagen, semesterlagen, lagen om studieledighet och lagen om integritetsskydd i arbetslivet. Arbetsavtalslagen är grundlagen för arbetslivet. Den tillämpas inom såväl den privata som den offentliga sektorn på allt arbete som utförs i anställningsförhållande oberoende av arbetets art. När de i denna lag stadgade kriterierna för anställningsförhållande uppfylls blir även annan arbetslagstiftning tillämplig.

Utgångspunkten för arbetslagstiftningen är principen om skydd för arbetstagaren. Därför innefattar arbetslagstiftningen ovillkorliga bestämmelser, från vilka man inte ens genom avtal kan avvika till förfång för arbetstagaren. Minimivillkoren för ett anställningsförhållande bestäms enligt allmänt bindande kollektivavtal, om ett sådant finns inom branschen i fråga.

I arbetslagstiftningen ingår även bestämmelser från vilka det går att avvika genom kollektivavtal eller arbetsavtal. Dessutom finns där sådana bestämmelser, vilka blir tillämpliga endast om det inte överenskommits om något annat. Arbetsgivaren och arbetstagaren kan alltid avtala om villkor som är bättre än de i lagen eller kollektivavtalet.

Kollektivavtal spelar en viktig roll när villkoren för ett anställningsförhållande bestäms. I praktiken har man genom kollektivavtal på ett heltäckande sätt kunnat avtala om bl.a. lönen eller annat vederlag för ett arbete och arbetstider. Om arbetsfredsplikt som ingår i kollektivavtal föreskrivs i lagen om kollektivavtal.

Inslaget om anställningsförhållanden innefattar också information om lagstiftning gällande personalens deltagandesystem, dvs. samarbete inom företag, personalrepresentation i företagens förvaltning och personalfonder.